Stuart Pearson Goes Dark & Deep i Mojave
â
förbi Bob Smith - The Static Dive
â
Stuart Pearsons tidiga liv tog honom från förorterna till Long Island till den lantliga mellanvästern och sedan tillbaka österut till betongdjungeln på Manhattan. Som barn var musik hans flykt och katarsis när han kämpade mot epilepsi. Hans resor exponerade den unga artisten för en rik gobeläng av nordamerikansk musik, från den klassiska singer/songwritern Folk av legender som Leonard Cohen och countryikonen Johnny Cash till proto-punk- och glamhjältarna på CBGB-scenen som New York Dolls, Television, Ramones och så klart Lou Reeds banbrytande Velvet Underground. Hans sound var lika influerat av tradition och revolution.
Med sitt band "Through the Woods" formade Pearson dessa influenser till en unik ny musikgenre som nu kallas Dark Americana. Gruppen spelade under hela 90-talet och blandade en postmodern estetik med en Alt-Country-vibe och ett vilt kreativt urval av instrument, från klockspel till navkapslar. På 2000-talet startade Stuart Pearson en solokarriär som har producerat ett halvdussin album med lika äventyrliga musikaliska upptäckter.
"2007 uppträdde jag på turnén Taste of Chaos och The Warped Tour med en Slinky, en cymbalspelande leksaksapa, fjärrstyrda julleksaker, dragspel, gurdy och leksakspiano, och spelade hiphop- och metallåtar." - Stuart Pearson
"Mojave" är det senaste albumet från Stuart Pearson, släppt över hela världen till alla större streamingtjänster den 30 oktober 2021. Samlingen med tio låtar är den andra i raden av Dark Americana-album, efter förra årets "Dark Americana: Stories and Songs". ” Genom skivans gång tar Pearson oss med på en resa genom bakvägar, förlorade motorvägar och skuggade hörn av Amerika.
Skivan öppnar på sitt mest traditionella Americana-spår. "Like a House With Broken Windows" hittar låtens huvudperson som använder liknelse för att måla en bild av hans eget livs synder och hemligheter. En ensemble av akustiska, elektriska och stålgitarrer, mandolin, bas och trummor spelar när Stuart Pearson tipsar om vad som komma skall, och sjunger om "alla dåliga män jag har varit."
"Down the Ravine" introducerar en cool avantgardekant. Stuart Pearson trollar fram den fantastiska Tom Waits och riffar på de läskiga bilder som låtens titel antyder, medan bandet levererar lite grungy papperskorg Blues.
"Dragging the Lake (on the Day of the Dead)" följer med ett mer mainstream-ljud men lika mörkt ämne. Ljudet för tankarna till det briljanta soloverket av The Bands Robbie Robertson.
På "Are They Digging Your Grave (or are they digging mine)" levererar sångaren en djup countrybaryton och mörk poesi över en klassisk western, fottrampande och klappande begravningsmarschtrumslag. Både i stil och innehåll lever låten någonstans mellan Johnny Cashs eld och svavel Country och den känslomässigt torterade Folk of Leonard Cohen.
"You Don't See Me (Jimmy Crack Corn)" tar oss till ett av de mörkaste hörnen av denna psykologiska thriller. Ett lo-fi-beat snurrar, drivs av Saxofonriff i morfinstil. En tremolo-gitarr och avlägsna orgelackord svävar i periferin när sångaren levererar en monolog från en mans perspektiv som kan vara en stalker, en våldtäktsman, ett spöke eller alla tre. Det är en riktig creeper, och den är fantastisk.
Musikaliskt är "The Interstate" en vild åktur. På banan parar Stuart Pearson en klassisk järnvägsrytm med en blandning av traditionella och exotiska ljud. Även om bandet består av amerikansk blues- och countryinstrumentering, med en kombination av gitarrer och Jaw Harp framkallar han själen hos en aboriginisk didgeridoo och tar denna mordresa på en omväg genom den australiensiska vildmarken.
På ytan låter "One Cut" som en härlig Country/Folk kärlekslåt. Gästsångaren Hunter Lowry sjunger om sin kärlek och hängivenhet till sin man. Det visar sig dock snart att något inte står rätt till. Hon är galen. I slutet av denna vackra melankoliska ballad inser vi att bruden har för avsikt att rädda sin älskares själ och sin egen med ett blodigt mord/självmord.
Den olycksbådande "You Never Really Know" följer med ett filmiskt arrangemang. Stuart Pearsons djupa, teatrala sång som landar någonstans mellan Nick Cave och Tom Morellos nattvakt.
Under hela "Mojave" verkar skurkarna/tjejerna vinna. Deras brott verkar bara bestraffas med ett ständigt sammansatt galenskap. "Tomorrow's Gonna Hunt You Down" föreslår möjlig vedergällning, även om det inte är helt klart om det är de skyldiga eller de oskyldiga som kommer att betala, om någon verkligen är oskyldig i denna Dark Americana-berättelse. Spåret innehåller en stor bit av psykedelia och ett coolt utökat violinsolo.
Albumet avslutas på "Dance Skeletons Dance", en eklektisk blandning av surftrummor, progrock-drama, fioler och underrytmer i kastinetten. Samtidigt sjunger Stuart Pearson ett djupt barytonsamtal utifrån en mördares perspektiv som överblickar hans livs blodbad.
Musikaliskt är "Mojave" en rik och tillfredsställande blandning av dåtid och framtid, tradition och spets. Med en orädd känsla av äventyr utforskar Stuart Pearson de många nyanserna av amerikansk musik. Ingen sten lämnas ovänd från Mississippideltat till Western Plains och konsthusen i Greenwich Village. Textmässigt är skivan som en samling psykodramanoveller som dyker djupt ner i de mest störande delarna av det mänskliga psyket. Föreställ dig en Stephen King-roman som läses av berättelsens mordiska antagonist, med ett groovy soundtrack av psykedelisk Americana. Det är djupt, mörkt och oändligt störande. Och det är väldigt roligt.
Kolla in "Mojave" i sin helhet nedan eller lyssna på din favoritströmningstjänst . Du kan också höra spåret "Down in the Ravine" på Deep Indie Dyk spellista . Följ länkarna nedan för att få kontakt med Stuart Pearson. Gå på hans sociala möten och gräv i hans rika musikkatalog.
â
â